När man lever med ett trauma
Att få bli förälder är de finaste en människa kan få uppleva. När man har barnet på sin mage så lovar man sig själv och barnet att man ska offra sitt liv om så behövs för att skydda det lilla barnet. Man har oftast en planerad framid framför sig och en massa tankar och drömmar för sin familj.Man har en bild framför sig hur allt kommer att bli.
När ens barn råkar ut för ett trauma så upplever man sin värsta mardröm, en dröm som man aldrig trodde eller ens kunde föreställa sig skulle bli sann.
Man får ompriotera sitt liv gång på gång och intala sig själv om att det kommer att bli bättre. Dag för dag tar man sig igenom och det kommer att gå upp och det kommer att gå neråt. Men det är svårt att våga tro på något mera. Att se en framtid igen är svårt även om det är de enda man vill.
Jag har fått höra en massa saker, saker som man säger till sig själv och till andra att man inte bryr sig om, man skakar av sig det Os.v men när man får höra saker gång på gång även om man kanske inte tror på det just då vid det tillfället så är det saker som fastnar ihjärnan, hur mycket man än vill att det ska försvinna,hur mycket man än får höra possitiva saker så är det så svårt att ta det till sig, svårt att förstå
Man kanske bygger såpass höga murar så att det är otroligt svårt för andra att ta sig igenom, hur mkt man än vill att sina egna murar ska rasa så är det svårt, de finns där och man analyserar varje ord varje steg.
Man har fått känna på den hårda vägen att den enda man kan lita på är sig själv, man har intalat sig själv om att ensam är stark och det gör man för att orka när det är som värst.
'
Att få veta att det finns någon som vill ta del av allt detta trotts allt är obeskrivligt ,det finns inte ens ord för hur förbaskat fint jag tycker att det är ,hur otroligt storsint det är och det betyder jätte mycket för mig och ändå har jag mina murar.